Genesis är symfonirocksgruppen som hade ett janusansikte. Farbror Brommel älskar dem. Och visst fan har han som nästan heter som den legendariske tyske fältherren, ökenräven ni vet och som inte var nasse, rätt bra smak i det fallet. Till vissa delar.
Som gammal symfdiggare har jag den enda rumsrena inställningen till Genesis och deras produktion. Onkel Brommel tyckte häromsistens att jag skulle lista upp en fem-i-topp med Genesisplattorna. jag skall göra Brommel mer än nöjd, helt enkelt något han inte väntade sig. Jag tänker betygsätta dem i kronologisk ordning. Voila, här kommer listan som omfattar bara studioalster, alltså inte live och förstås inte samlingar (ointressant):
- From Genesis to revelation (1969): Första plattan. Vek, emellanåt vacker. Men i jämförelse med samtida t ex Yes första, en sparv. Det skulle bli bättre. Godkänd, men inte mer.
- Trespass (1970): Här hade det hänt mycket. Helt annat tryck i låtarna. En av deras stora klassiker, The Knife, given höjdare på skivan. Fortfarande en del drömska partier i låtarna, något som är tidstypiskt för åren kring 1970. Helhetsintryck: en bra och intressant skiva, lite underskattad bland egna fans. Dock en bit kvar till de bästa skivorna.
- Nursery Cryme (1971): En helt ekel skitbra tidig Genesis. Två superklassiker på skivan: Tehe return of giant hogweed och The musical box. Obetalbart bra symflåtar. Intressant här är också att både Steve Hackett som ersatte Anthony Philips och Phil Collins som ersatte John Mayhew gjorde debut i Genesis med plattan. Mycket bra skiva som är ett måste för den som överhuvudtaget älskar symfonirock.
- Foxtrot (1972): Helt fantastiskt bra. Kanske till och med snäppet bättre än Nursery. Långspåret, en lp-sida, Suppers ready är Genesis när de var som bäst, lek- och fantasifullt med briljanta solopartier. Ett orgelsolo av Banks är svettigt på den låten till komp av Collins trummor som går i baktakter och allt möjligt. Peter Gabriels text till Get´em out by Friday är väl värd att kolla. Han var ju inte på den tiden ännu känd för politiska texter men här gjorde han ett briljant undantag.
- Selling England by the pound (1973): Kanske deras bästa. The battle of Epping forest och Cinema show är oemotståndligt bra. Tony Banks intro till Firth of fifth är så vackert att man vill gråta. Hacketts solo längre fram i låten inte heller illa. Lyssna och njut, mycket bättre blir det inte.
- The lamb lies down on broadway (1974): Anledningen till att jag säger kanske om förra skivan är detta konceptalbum. Inget annat än en milstolpe. Peter Gabriel figur, Rael, är den progressiva rockens Hamlet i betydelse och vikt. Tekniskt sett är denna platta på en överlägsen de tidigare skivorna. Helt annan produktion. Detta blev också Peter Gabriels avsked. Tyvärr. Bäst bland kanonlåtar: titelspåret, In the cage, Back in NYC, The colony of slippermen och It. Så bra, så bra.
- A trick of the tail (1975): Collins tog över sången på denna. Gjorde det bra. Inte samma historieberättande i texterna längre. Musikaliskt dock högtstående. Dance on a volcano är bästa låten. En bra skiva men omtvistad har jag märkt när jag pratat med gamla fans.
- Wind and Wuthering (1976): Håller samma klass som Trick. Starkaste spår och en Banksklassiker är One for the vine. Afterglow en annan. Väl värd att satsa på. Grymt tråkigt omslag.
- And then there were three (1978): titeln syftar på Steve Hacketts avhopp året innan. Här började Genesis att mer genomtänkt flirta med hitlistorna och man fick dessutom sin dittills största hit med Follow you follow me. Det är en mycket smörig sak och romantisk dito. Nej, den gillar jag inte. Ändå gillar jag skivan då den innehåller flera starka spår. Bäst: The lady lies med ett fenomenalt keyboardlir. Nästan lika bra är Burning rope. Mest utmärkande med skivan är enklare låtbyggen jämfört med föregångarna. Intryck: En rätt bra platta men ingen stark sådan i Genesis produktion. Rutherfords gitarrspel har inte heller vuxit till sig ännu, men det kommer.
- Duke (1980): Här börjar utförslöpan bli brantare. Blickarna mot hitlistorna är också mer ogenerade. Phil Collins regi börjar synas tydligare och denna kommer inte långt före hans solodebut, och det märks. Turn it on again och Misunderstanding är hitar men känns inte Genesis som man dittills vant sig. Tråkigt nog. Också en platta där jag saknar favoritspår. Vrid om armen och jag säger Rutherfords Man of our times för att den är ganska rockig.
- Abacab (1981): Ännu mer downhill med Abacab. Titelspåret rätt fartigt i en stil som skulle bli signifikativ för Genesis härifrån och framåt i tiden. Skivan: nja, ingen höjdare. Soppan blir allt kallare. Man on the corner är bästa låt men en typisk Collins.
- Genesis (1983): Självbetitlat album. Mama hitlåten. Jag säger bara nej, gillar inte. Ganska dålig.
- Invisible touch (1986): Genesis försöker göra disko, och det går inte bra. Nej, igen. Nej, nej. Dålig. Inget mer att säga. Soppan rör sig inte längre. Hemska åttiotal och vad det gjorde med mänskligheten.
- We can´t dance (1992): När den här kom började man undra om det här verkligen var samma grupp som gjorde Lamb och de andra höjdarna. Trion är nu ett gäng begynnande gubbar som utan prut och utan krusiduller kör plånboksracet. Och nog fan sålde skiten.
- Calling all stations (1997): Collins har lämnat skutan. Ny frontfigur i nu-kommer-jag-fan-inte-ihåg-namnet. Skitsamma. Usel Genesisplatta som Banks och Rutherford helst skulle vilja ta bort från diskografin. Gäsp. Också deras sista studioalbum. Ett värdigare avslut på en stor grupps karriär kunde man önska sig.
Till sist kommer min favvis och om ni har läst det förstår ni vilka det står emellan. Ok, Brommel, bäst är... tamtam tatata tamtam: The lamb..... för att den har allt en bra skiva skall ha.
God natt jordklotet och ni som bebor det
fredag 19 december 2008
tisdag 16 december 2008
Efter syndafloden
Visst låter det ödesmättat. Efter syndafloden!!!! Jag tänker mig en ståtlig, lite skrämmande präst högt uppe i predikstol mässande denna fras. Efter syndafloden, säger han, på gränsen till att skrika, och höjer sin hand hårt knuten om Bibeln. Han är lika hög som Kristendomens 2000-åriga historia och själv är jag fyra år liten. Hans mässande skallar mellan ödsliga väggar och förvandlas till seklers hjärtskärande skrin i mina små öron. Hela jordens ångest surfar på osynliga vågor in i min unga, skrämda själ.
Disharmonin regerar. Pulserande stormar intar haven och piskar dem till vätebomber som stiger upp i den himmel som en gång bebotts av de goda. Jag rullar, jag vrider mig, jag blundar när jag inte längre vill se. Insikten är klar och gammal. Skulden, skulden, vårt kollektiva arv, Guds hållhake på mänskligheten som skapar oss som själsliga slavar. Vi lever efter det, vi lagstiftar efter det - det kristna arvet. Vi kan avsäga oss Kristendomen hur mycket vi vill men den är vår skugga hur ateistisk du än är. Är inte det ångest kanske? Att kasta av sig ett täcke och upptäcka att det likt förbannat ligger kvar på din utsatta kropp. Kristendomen är samma sak. Din själ har våldtagits av den i alla upptänkliga dimensioner, men du kan inte frigöra dig från din plågoande eftersom den finns i hela det äckliga, motbjudande systemet som snart till och med reglerar din andning.
Efter syndafloden är kanske tänkt som en utopi, eller dystopi. Jag vet inte. After the flood som det heter på engelska är också en underbår låt inspelad denna tid på året, strax före jul 1969 av Van der Graaf Generator. Peter Hamill skildrar ångest och svårmod på ett sällsynt vackert och tilltalande sätt, ibland lite läskigt. Detta tillsammans med Hugh Bantons orgel och David Jackson galna saxofoner är örongodis av bästa märke. Musiken är lika galen som saxofonerna och emellanåt dansar den på undergångens branta klippa. Aldrig har det känts så skönt att släppa taget. Men aldrig har man heller insett hur mycket man har kvar som man missar om detta tag släpps. Så är det för mig åtminstone.
Stor musik är inte bekväm, inte tillrättalagd, inte överallt passande, men den berör och den glöms inte bort. Om dagens populärmusik kan förra meningen upprepas fast negationer byter plats med icke-negationer. Ja, Britney Spears blir säkert ihågkommen, men knappast för musiken. Hon har inte ens en röst och skall ändå sägas vara sångerska. Dagens stjärnor i ett nötskal, eller hur?
God natt jordklotet och ni som bebor det
Disharmonin regerar. Pulserande stormar intar haven och piskar dem till vätebomber som stiger upp i den himmel som en gång bebotts av de goda. Jag rullar, jag vrider mig, jag blundar när jag inte längre vill se. Insikten är klar och gammal. Skulden, skulden, vårt kollektiva arv, Guds hållhake på mänskligheten som skapar oss som själsliga slavar. Vi lever efter det, vi lagstiftar efter det - det kristna arvet. Vi kan avsäga oss Kristendomen hur mycket vi vill men den är vår skugga hur ateistisk du än är. Är inte det ångest kanske? Att kasta av sig ett täcke och upptäcka att det likt förbannat ligger kvar på din utsatta kropp. Kristendomen är samma sak. Din själ har våldtagits av den i alla upptänkliga dimensioner, men du kan inte frigöra dig från din plågoande eftersom den finns i hela det äckliga, motbjudande systemet som snart till och med reglerar din andning.
Efter syndafloden är kanske tänkt som en utopi, eller dystopi. Jag vet inte. After the flood som det heter på engelska är också en underbår låt inspelad denna tid på året, strax före jul 1969 av Van der Graaf Generator. Peter Hamill skildrar ångest och svårmod på ett sällsynt vackert och tilltalande sätt, ibland lite läskigt. Detta tillsammans med Hugh Bantons orgel och David Jackson galna saxofoner är örongodis av bästa märke. Musiken är lika galen som saxofonerna och emellanåt dansar den på undergångens branta klippa. Aldrig har det känts så skönt att släppa taget. Men aldrig har man heller insett hur mycket man har kvar som man missar om detta tag släpps. Så är det för mig åtminstone.
Stor musik är inte bekväm, inte tillrättalagd, inte överallt passande, men den berör och den glöms inte bort. Om dagens populärmusik kan förra meningen upprepas fast negationer byter plats med icke-negationer. Ja, Britney Spears blir säkert ihågkommen, men knappast för musiken. Hon har inte ens en röst och skall ändå sägas vara sångerska. Dagens stjärnor i ett nötskal, eller hur?
God natt jordklotet och ni som bebor det
måndag 15 december 2008
Gentle Giant - den vänlige jätten
So sincere! Ja, i Gentle Giants fantastiska musikvärld är att vara So sincere att tas med på en fenomenal resa i de mest exotiska musikvindlingar. Denna grupp som representerade det bästa i 70-talets musikrörelse hade en helt underbar programförklaring på sin andra platta - Acquiring the taste utgiven 1971. Där sade man sig vilja tänja på ramarna för rockmusiken till vissas glädje och gillande men till andras förtret. Och det gjorde de verkligen. Den som lyssnat påå G G:s musik vet vad jag pratar om och den lycklige som ännu har kvar detta fantastiska att upptäcka avundas jag. För en tonårsgrabb på det glada sjuttiotalet var det tunga saker att inse att en vandring från en musikalisk punkt A till en dito punkt B kunde ske på ett så spännande och varierande sätt, och många gånger helt överraskande. Ja, det är ju det som är själva essensen med att lyssna på alstren.
Jag tänker här lista upp en liten fem i topp bland deras plattor. Här kommer den:
1. Three Friends, 1972
2. In a glass house, 1973
3. Octopus, 1973
4. The power and the glory, 1974
5. Interview, 1976
Och här kommer de bästa, man samtidigt skummaste låtarna, också en liten fem i topp (Men detta är föremål för en möjlig förändring efter min känsla för dagen):
1. Advent of Panurge, från Octopus
2. Peel the paint (så in i helvete flummigt bra), från Three friends
3. So sincere, från The power and the glory
4. Knots, från Octopus
5. Experience, från In a glass house
Lyssna på det här och glöm bort allt tråkigt som händer. Det är en värld i sig, jag lovar. Och en stark kontrast till dagens likriktade, själlösa musik. Som man brukar säga, efter sjuttiotalet har rockmusiken gått utför, precis som skulden alltid går neråt i hierarkin.
Tänker återkomma om andra favissar: Yes, Genesis, King Crimson, Van der Graaf Generator m fl. i vissa fall blir det intressanta att se hur det kommersiella tänket tog överhanden över det konstnärliga skapandet. I nästan samtliga fall kan denna brytpunkt dateras till åren kring 1980. Usch och fy. Hemska, hemska 80-tal. Som sagt, later on.
God natt jordklotet och ni som bebor det
Jag tänker här lista upp en liten fem i topp bland deras plattor. Här kommer den:
1. Three Friends, 1972
2. In a glass house, 1973
3. Octopus, 1973
4. The power and the glory, 1974
5. Interview, 1976
Och här kommer de bästa, man samtidigt skummaste låtarna, också en liten fem i topp (Men detta är föremål för en möjlig förändring efter min känsla för dagen):
1. Advent of Panurge, från Octopus
2. Peel the paint (så in i helvete flummigt bra), från Three friends
3. So sincere, från The power and the glory
4. Knots, från Octopus
5. Experience, från In a glass house
Lyssna på det här och glöm bort allt tråkigt som händer. Det är en värld i sig, jag lovar. Och en stark kontrast till dagens likriktade, själlösa musik. Som man brukar säga, efter sjuttiotalet har rockmusiken gått utför, precis som skulden alltid går neråt i hierarkin.
Tänker återkomma om andra favissar: Yes, Genesis, King Crimson, Van der Graaf Generator m fl. i vissa fall blir det intressanta att se hur det kommersiella tänket tog överhanden över det konstnärliga skapandet. I nästan samtliga fall kan denna brytpunkt dateras till åren kring 1980. Usch och fy. Hemska, hemska 80-tal. Som sagt, later on.
God natt jordklotet och ni som bebor det
söndag 14 december 2008
Pedofili
God och sen söndag kväll på alla som finns
Ja, jag har just suttit och tittat på några ansikten tillhörande dömda sexualförbrytare, ja ni vet våldtäktsmän och pedofiler. Debatten går ju återigen hög om det är rätt att hänga ut dem med namn och en länk till deras dom. Debatten går ju även andra vägen, d v s om det kan rättfärdigas av oss vanligt folk att media undanhåller oss domar. Grejen är ju den att en dom, när den väl är en dom, är en offentlig handling, och därmed kan den intresserade tillgå den, men fotarbetet får man själv bispringa med.
Hur skall man då ställa sig? Fan, vilken jävligt hård nöt att knäcka, egentligen. Visst, det är lätt att falla in i kören och säga: häng ut de jävlarna, kastrera fanskapen, skinnflå dem. Och vore jag förälder till ett drabbat barn skulle jag sjunga högst av alla i den kören. Hundra på det. Men nu är jag inte det och är lycklig för detta blygsamma faktum. Motståndarna, främst har dessa kommit från myndighetshåll, anser att en dömd som avtjänat sitt straff, ja han har just gjort det och är alltså i lagens mening en fri man. Det svåra i den här konstiga kråksången är att det är en ståndpunkt som också ter sig rimlig.
Men så kommer ytterligare en liten twist i en redan skruvad sak, nämligen den att sexualbrott har sin grund i drifter som inte bara går över med en fingerknäppning utan dem, drifterna alltså, ligger latenta och liksom lite obehagligt svävande alldeles under medvetandets sköra yta. Och där ligger ju tanken med att hänga ut dessa gärningsmän. Tanken är förstås god. Man vill skydda sina barn eller andras, och unga kvinnor från att få liven förstörda. Vem kan egentligen klandra ett sådant handlande. Va??
På samma gång har vi ju något som kallas för individens återanpassning till samhället. Den vackra tanken är att den dömde efter avtjänat straff skall fungera som vilken jävla svensson som helst. Och om han lyckas till samhällets stora glädje och blir en i raden av glada och nöjda skattebetalare som inte kostar skjortan i form av dyr, alldeles förbannat dyr kriminalvård så är då meningen att vi skall stå och applådera.
Som den blinde kan se är ju dessa åsikter eller viljor diametralt motsatta. I USA har man ingen förståelse för ett resonemang våra myndigheter för. Där har man å andra sidan dödsstraff, och ju mörkare man är i skinnet desto större benägenhet har man att få en spruta i armen.
Så vi har lite att fundera på. Ska vi skydda barnen och kvinnorna, och det tycker nog ALLA så då hänger vi ut grobianerna som ser väldigt normala ut, lite som förklädda ödlor (serien V ploppar upp i minnesbanken). Då har vi förlängt ett straff som i lagens mening, och i en förlängning även folkets, redan är godkänt och fastställt i demokratisk ordning. En fråga vi måste ställa oss är om en person som dömts för t ex pedofili har förverkat alla rättigheter överhuvudtaget. Är det så? Och innan man avger sitt svar skall man rådbråka sitt inre, sin känsla för rätt och fel, för det svaret är viktigt, oerhört viktigt. Ett svar som formar framtidens samhälle. OPch betänk också det faktum att oskyldiga också har dömts. Rättsväsendet är precis som allt annat inte vattentätt och idiotsäkert.
God natt jorden och ni som bebor den
Ja, jag har just suttit och tittat på några ansikten tillhörande dömda sexualförbrytare, ja ni vet våldtäktsmän och pedofiler. Debatten går ju återigen hög om det är rätt att hänga ut dem med namn och en länk till deras dom. Debatten går ju även andra vägen, d v s om det kan rättfärdigas av oss vanligt folk att media undanhåller oss domar. Grejen är ju den att en dom, när den väl är en dom, är en offentlig handling, och därmed kan den intresserade tillgå den, men fotarbetet får man själv bispringa med.
Hur skall man då ställa sig? Fan, vilken jävligt hård nöt att knäcka, egentligen. Visst, det är lätt att falla in i kören och säga: häng ut de jävlarna, kastrera fanskapen, skinnflå dem. Och vore jag förälder till ett drabbat barn skulle jag sjunga högst av alla i den kören. Hundra på det. Men nu är jag inte det och är lycklig för detta blygsamma faktum. Motståndarna, främst har dessa kommit från myndighetshåll, anser att en dömd som avtjänat sitt straff, ja han har just gjort det och är alltså i lagens mening en fri man. Det svåra i den här konstiga kråksången är att det är en ståndpunkt som också ter sig rimlig.
Men så kommer ytterligare en liten twist i en redan skruvad sak, nämligen den att sexualbrott har sin grund i drifter som inte bara går över med en fingerknäppning utan dem, drifterna alltså, ligger latenta och liksom lite obehagligt svävande alldeles under medvetandets sköra yta. Och där ligger ju tanken med att hänga ut dessa gärningsmän. Tanken är förstås god. Man vill skydda sina barn eller andras, och unga kvinnor från att få liven förstörda. Vem kan egentligen klandra ett sådant handlande. Va??
På samma gång har vi ju något som kallas för individens återanpassning till samhället. Den vackra tanken är att den dömde efter avtjänat straff skall fungera som vilken jävla svensson som helst. Och om han lyckas till samhällets stora glädje och blir en i raden av glada och nöjda skattebetalare som inte kostar skjortan i form av dyr, alldeles förbannat dyr kriminalvård så är då meningen att vi skall stå och applådera.
Som den blinde kan se är ju dessa åsikter eller viljor diametralt motsatta. I USA har man ingen förståelse för ett resonemang våra myndigheter för. Där har man å andra sidan dödsstraff, och ju mörkare man är i skinnet desto större benägenhet har man att få en spruta i armen.
Så vi har lite att fundera på. Ska vi skydda barnen och kvinnorna, och det tycker nog ALLA så då hänger vi ut grobianerna som ser väldigt normala ut, lite som förklädda ödlor (serien V ploppar upp i minnesbanken). Då har vi förlängt ett straff som i lagens mening, och i en förlängning även folkets, redan är godkänt och fastställt i demokratisk ordning. En fråga vi måste ställa oss är om en person som dömts för t ex pedofili har förverkat alla rättigheter överhuvudtaget. Är det så? Och innan man avger sitt svar skall man rådbråka sitt inre, sin känsla för rätt och fel, för det svaret är viktigt, oerhört viktigt. Ett svar som formar framtidens samhälle. OPch betänk också det faktum att oskyldiga också har dömts. Rättsväsendet är precis som allt annat inte vattentätt och idiotsäkert.
God natt jorden och ni som bebor den
söndag 7 december 2008
Winter Wonderland
Ja, är tillbaka efter att ha funderat över livets mening ett par veckor. Äh, vafan, jag är ju nån sorts jävla filosof så därför funderar jag alltid över livet och den där så kallade meningen. Vi ska ju förverkliga oss själva, vi moderna människor, och vägen till detta förlösande, förhärligade självförverkligande stavas egotripp. Lite upplysta blir vi gärna på vägen till detta fantastiska mål, och givetvis försitter vi inte möjligheten att "dela" med oss av denna nypåfunna visdom. Eftersom även jag tar plats på egotrippens läktare tänker jag dela med mig av en lärdom som på intet sätt är banbrytande, insparkande av dörrar eller på annat sätt sensationell. Möjligen sensationellt korkad, alltså inte lärdomen, men väl att jag befann mig i en så penibel situation. jag kom farande på den vintrigaste väg man kan tänka sig, i a f söder om polcirkeln säkerligen. Så där sju meter snö på sidorna, plus - minus en annan decimeter kanske. Bilen jag färdades i - en Volvo 745:a som ju alla vet är bakhjulsdriven och bakhjulsdrift är kanske kul om man vill sladda eller dränka den där sura grannkärringen i snö, men för att ta sig fram på vinterväg är den mindre bra, för att inte säga skitdålig. Men det gjorde jag, försökte alltså. Med sommardäck. Ja, ingen sport annars tänkte jag i ett Stig Blomkvistrelaterat anfall. Rallymannen. Och det gick - ja, det gick illa. Jag slutade vid sidan av vägen och tog mig till slut varken framåt eller bakåt, och blev sittande med dumstruten. Den passade riktigt bra, värmde på något vis, fick mig att känna mig hemma liksom. Resultatet blev en uppiggande nattpromenad på dryga milen, kändes som minst 57, i snö upp till hakan, och under promenaden upprepade jag ett mantra: Det är den jävla vinterns fel, det är den jävla vinterns fel... Jag gick så långt att jag anklagade mina föräldrar för att vara svenska så att jag sattes till världen i denna eländiga, nordliga utpost som vädergudarna helt har vänt ryggen. Jag fanimej fortfarande inte förlåtit dem, och jag är långsint, förbannat långsint.
God natt jordklotet och ni som bebor det
God natt jordklotet och ni som bebor det
torsdag 20 november 2008
Tillbakagång
Ja, så sitter jag här igen och känner att politiken denna dag inte känns så angelägen. Inte idag, så jag lämnar den åt sidan åtminstone tills i morgon. Just nu tänker jag på förebilder, ni vet såna där som ska vara en form av rättesnöre, något att efterlikna, helt enkelt något bra. En förebild bör ju vara framgångsrik i någon bemärkelse; det är liksom en förutsättning, om inte annat för att bli känd utanför den närmaste sfären. Svenska hjältar som synts på tv har uppmärksammats för att de gjort bra saker t ex räddat liv. Det är bra förebilder.
Annars är förebilder för främst ungdomar kändisar som karvar sönder kropp och ansikte på grund av att deras själar redan tidigare fördärvats. De super, knarkar, vräker sig, beter sig som svin och ju svinigare beteendet är desto bättre. Sånt som ger stjärnstatus. Att vara oförskämd och förolämpa en medmänniska har blivit legio och till och med häftigt - med andra ord rätt. Att knulla i tv-rutan framför potentiella tittare är ännu bättre - vafan det säljer och förstärker stjärnstatusen. Så knulla på bara. Och skryt om dyra skönhetsbehandlingar. Klart en riktig kändis och stjärna ska lyfta sig. Annars är man ju lite bakom.
Och vad ser man på löpsedlarna? Jo: "Bli smal så sommarens baddräkt sitter snyggt", "Vi tipsar om de bästa raggningsreplikerna", "Lär dig gå på höga klackar, vi har råden". Ja, och jag kan gå på men det där räcker väl. Visst fan finns det aspekter med dagens samhälle som känns otroligt fördummande. Och ytliga.
Nej, nu orkar jag inte mer.
God natt jordklotet och ni som bebor det
Annars är förebilder för främst ungdomar kändisar som karvar sönder kropp och ansikte på grund av att deras själar redan tidigare fördärvats. De super, knarkar, vräker sig, beter sig som svin och ju svinigare beteendet är desto bättre. Sånt som ger stjärnstatus. Att vara oförskämd och förolämpa en medmänniska har blivit legio och till och med häftigt - med andra ord rätt. Att knulla i tv-rutan framför potentiella tittare är ännu bättre - vafan det säljer och förstärker stjärnstatusen. Så knulla på bara. Och skryt om dyra skönhetsbehandlingar. Klart en riktig kändis och stjärna ska lyfta sig. Annars är man ju lite bakom.
Och vad ser man på löpsedlarna? Jo: "Bli smal så sommarens baddräkt sitter snyggt", "Vi tipsar om de bästa raggningsreplikerna", "Lär dig gå på höga klackar, vi har råden". Ja, och jag kan gå på men det där räcker väl. Visst fan finns det aspekter med dagens samhälle som känns otroligt fördummande. Och ytliga.
Nej, nu orkar jag inte mer.
God natt jordklotet och ni som bebor det
onsdag 19 november 2008
Lisbeth Salander i höstmörkret
Tja, tankarna denna afton går till den alltför tidigt bortgångne Stieg Larsson och hans romanhjältinna Lisbeth Salander. Lisbeth är en in i helvete intelligent tjej, det måste man säga. Skyhögt IQ, säkert uppåt 300. Utan skolning är hon en riktig jäkel på datorer och knäcker vilka idiotsäkra koder som helst. Som sagt utan skolning är hon och därutöver saknar hon totalt social kompetens. Är egentligen en särling som varken kan eller vill interagera med människor, utom då via en dataskärm. Och det tyckte jag, vid läsningen av "Män som hatar kvinnor", att det fanns något sympatiskt och ärligt över. Men så kom jag till slutet och jag blev sittande, stirrande ut i tomma luften. Helt plötsligt kommer vår Lisbeth och glider in i designade klänningar i lyxmiljöer, spelande den världsvana rika kvinnan som helt naturligt rör sig mellan schweiziska banker. Nånstans fick jag inte ihop de två Lisbetharna. Om hon nu vore supergeniet som knäcker koder som FBI:s experter skulle gå bet på, om hon vore särlingen som inte har vett att föra ett normalt samtal med folk, hur fan kan hon bara så där spela den salongsfähiga kvinnan som blåser hela bankeuropa i stort sett? Tala om förvandlingsnummer. Nej, superhjältar gör deckare och thrillers ganska så ointressanta och ännu mindre spännande. Tyvärr.
Som sagt, tanken kom eftersom jag läste om filmen som ska upp på biograferna nästa år, tror jag. Noomi Rapace spelar superLisbeth. Undrar om hon kommar att ha blå sparkdräkt i filmen.
Det var kvällens fundering.
Förresten, oppositionen är kritisk till gamle, polaren L-G:s lön. Låter väl bra, men frågan som infinner sig i givakt hos de klentrogna, och dit hör jag, är om sossar m fl tycker att det har gått för långt med löner eller om de är ute efter att ta politiska poäng
God natt jordklotet och ni som bebor det
Som sagt, tanken kom eftersom jag läste om filmen som ska upp på biograferna nästa år, tror jag. Noomi Rapace spelar superLisbeth. Undrar om hon kommar att ha blå sparkdräkt i filmen.
Det var kvällens fundering.
Förresten, oppositionen är kritisk till gamle, polaren L-G:s lön. Låter väl bra, men frågan som infinner sig i givakt hos de klentrogna, och dit hör jag, är om sossar m fl tycker att det har gått för långt med löner eller om de är ute efter att ta politiska poäng
God natt jordklotet och ni som bebor det
tisdag 18 november 2008
Postens VD är en sjutusan till karl !!!!!!
Lars-Göran Nordström, så heter han, den som måste vara så in i helvete duktig, kompetent, kunnig, intelligent. Rena rama, jävla övermänniskan om ni frågar mig. Förresten ska jag säga hej på er innan jag fortsätter. 900 000 kronor i månaden är inte illa i ett land som likt alla andra länder befinner sig i kris. Lite garnering på tårtan är 1,5 miljoner om året i diverse styrelsearvoden bl a från Nordea som dessutom betalar en pension på 5 mille om året. Jag vill bli vän med L-G (ni ser jag över redan på en familjär ton som en variant på "oss polare emellan) så han kan tala om för en stackars dum liten sate hur man blir värd, i runda slängar, 36 normala månadslöner. Då räknar jag bort lite bonusar och skit, det kan ju vara sak samma. Kaffepengar när man går omkring med guldbyxor. Allt detta är sanktionerat av staten. Är inte det underbart?!! Det är i sin förlängning alltså okejat av mig och dig som läser det här. Jag kan aldrig någonsin komma ihåg att jag samtyckt till att skattepengar ska gå till plundring av allmänna medel. För det är vad detta handlar om: lycksökeri och stöld under falsk flagg. Ett beteende lika bedrägligt som att skjuta skarpt med kanoner trots att man seglar med vit flagg.
Men ändå, det är imponerande att våga pissa på vanligt folk när bonusar och dess synonymer debatteras så flitigt. Riktigt modigt. Så därför vill jag bli polare med L-G för att lära mig hur man tar sig in i skamlöshetens finrum. Jag har hört att det blivit trångt därinne på sistone.
God natt jordklotet och ni som bebor det
Men ändå, det är imponerande att våga pissa på vanligt folk när bonusar och dess synonymer debatteras så flitigt. Riktigt modigt. Så därför vill jag bli polare med L-G för att lära mig hur man tar sig in i skamlöshetens finrum. Jag har hört att det blivit trångt därinne på sistone.
God natt jordklotet och ni som bebor det
Ordakrobatik
Jag sitter något tillbakalutad med ett svårmodets konstaterande retande någonstans i ryggraden. Ni vet, den där kliande känslan, den där irriterande ilningen som inte går att nå men som finns där som en påminnelse om att man som människa inte är perfekt. Den här lilla retningen har uppstått ur den villfarelse som ljuger oss svenskar i ansiktet att vårt kära modersmål är fattigt. Fattigdomen må fortfarande sägas vara gällande när kärleksteman med intilliggande intima känslobeskrivningar målas upp på den så kallade tapeten, ni vet den som allt någon gång är på. Dock är rikedomen stor när samhällets övre skikts roffarmentalitet parafraseras. Det sista ordet är fint, eller hur? Mitt sätt att stila sig och jag kunde ha sagt: ge en förskönande omskrivning. För är det inte det allt handlar om idag för människor som sitter i en maktposition i samhället? Verkligheten måste kläs i skonsam skrud, inte för att den vanliga människan inte klarar av sanningen utan för att verkligheten sådan den ter sig är ogynnsam för olika makthavare. Roffarmentalitetens buffel och båg har många synonymer. Det började med fallskärmar, fortsatte med traktamenten. Vanligt folk klagade allteftersom journalister grävde fram rötan. Vad hände? Ja, i stället fick vi bonusar och pensioner. Och detta fortgår. Inte ens den värsta finansiella krisen i mannaminne får bankerna att backa från bonusarna. Ja, Handelsbanken kallar det för pensioner, men visst ja, det var en av synonymerna. Men uppfinningsrikedomen kan vi väl inte klaga på, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)