Ordakrobatik

Jag sitter något tillbakalutad med ett svårmodets konstaterande retande någonstans i ryggraden. Ni vet, den där kliande känslan, den där irriterande ilningen som inte går att nå men som finns där som en påminnelse om att man som människa inte är perfekt. Den här lilla retningen har uppstått ur den villfarelse som ljuger oss svenskar i ansiktet att vårt kära modersmål är fattigt. Fattigdomen må fortfarande sägas vara gällande när kärleksteman med intilliggande intima känslobeskrivningar målas upp på den så kallade tapeten, ni vet den som allt någon gång är på. Dock är rikedomen stor när samhällets övre skikts roffarmentalitet parafraseras. Det sista ordet är fint, eller hur? Mitt sätt att stila sig och jag kunde ha sagt: ge en förskönande omskrivning. För är det inte det allt handlar om idag för människor som sitter i en maktposition i samhället? Verkligheten måste kläs i skonsam skrud, inte för att den vanliga människan inte klarar av sanningen utan för att verkligheten sådan den ter sig är ogynnsam för olika makthavare. Roffarmentalitetens buffel och båg har många synonymer. Det började med fallskärmar, fortsatte med traktamenten. Vanligt folk klagade allteftersom journalister grävde fram rötan. Vad hände? Ja, i stället fick vi bonusar och pensioner. Och detta fortgår. Inte ens den värsta finansiella krisen i mannaminne får bankerna att backa från bonusarna. Ja, Handelsbanken kallar det för pensioner, men visst ja, det var en av synonymerna. Men uppfinningsrikedomen kan vi väl inte klaga på, eller hur?