Efter syndafloden

Visst låter det ödesmättat. Efter syndafloden!!!! Jag tänker mig en ståtlig, lite skrämmande präst högt uppe i predikstol mässande denna fras. Efter syndafloden, säger han, på gränsen till att skrika, och höjer sin hand hårt knuten om Bibeln. Han är lika hög som Kristendomens 2000-åriga historia och själv är jag fyra år liten. Hans mässande skallar mellan ödsliga väggar och förvandlas till seklers hjärtskärande skrin i mina små öron. Hela jordens ångest surfar på osynliga vågor in i min unga, skrämda själ.

Disharmonin regerar. Pulserande stormar intar haven och piskar dem till vätebomber som stiger upp i den himmel som en gång bebotts av de goda. Jag rullar, jag vrider mig, jag blundar när jag inte längre vill se. Insikten är klar och gammal. Skulden, skulden, vårt kollektiva arv, Guds hållhake på mänskligheten som skapar oss som själsliga slavar. Vi lever efter det, vi lagstiftar efter det - det kristna arvet. Vi kan avsäga oss Kristendomen hur mycket vi vill men den är vår skugga hur ateistisk du än är. Är inte det ångest kanske? Att kasta av sig ett täcke och upptäcka att det likt förbannat ligger kvar på din utsatta kropp. Kristendomen är samma sak. Din själ har våldtagits av den i alla upptänkliga dimensioner, men du kan inte frigöra dig från din plågoande eftersom den finns i hela det äckliga, motbjudande systemet som snart till och med reglerar din andning.

Efter syndafloden är kanske tänkt som en utopi, eller dystopi. Jag vet inte. After the flood som det heter på engelska är också en underbår låt inspelad denna tid på året, strax före jul 1969 av Van der Graaf Generator. Peter Hamill skildrar ångest och svårmod på ett sällsynt vackert och tilltalande sätt, ibland lite läskigt. Detta tillsammans med Hugh Bantons orgel och David Jackson galna saxofoner är örongodis av bästa märke. Musiken är lika galen som saxofonerna och emellanåt dansar den på undergångens branta klippa. Aldrig har det känts så skönt att släppa taget. Men aldrig har man heller insett hur mycket man har kvar som man missar om detta tag släpps. Så är det för mig åtminstone.

Stor musik är inte bekväm, inte tillrättalagd, inte överallt passande, men den berör och den glöms inte bort. Om dagens populärmusik kan förra meningen upprepas fast negationer byter plats med icke-negationer. Ja, Britney Spears blir säkert ihågkommen, men knappast för musiken. Hon har inte ens en röst och skall ändå sägas vara sångerska. Dagens stjärnor i ett nötskal, eller hur?

God natt jordklotet och ni som bebor det