Genesis - Moseboken eller en flirt med marknaden

Genesis är symfonirocksgruppen som hade ett janusansikte. Farbror Brommel älskar dem. Och visst fan har han som nästan heter som den legendariske tyske fältherren, ökenräven ni vet och som inte var nasse, rätt bra smak i det fallet. Till vissa delar.

Som gammal symfdiggare har jag den enda rumsrena inställningen till Genesis och deras produktion. Onkel Brommel tyckte häromsistens att jag skulle lista upp en fem-i-topp med Genesisplattorna. jag skall göra Brommel mer än nöjd, helt enkelt något han inte väntade sig. Jag tänker betygsätta dem i kronologisk ordning. Voila, här kommer listan som omfattar bara studioalster, alltså inte live och förstås inte samlingar (ointressant):

- From Genesis to revelation (1969): Första plattan. Vek, emellanåt vacker. Men i jämförelse med samtida t ex Yes första, en sparv. Det skulle bli bättre. Godkänd, men inte mer.
- Trespass (1970): Här hade det hänt mycket. Helt annat tryck i låtarna. En av deras stora klassiker, The Knife, given höjdare på skivan. Fortfarande en del drömska partier i låtarna, något som är tidstypiskt för åren kring 1970. Helhetsintryck: en bra och intressant skiva, lite underskattad bland egna fans. Dock en bit kvar till de bästa skivorna.
- Nursery Cryme (1971): En helt ekel skitbra tidig Genesis. Två superklassiker på skivan: Tehe return of giant hogweed och The musical box. Obetalbart bra symflåtar. Intressant här är också att både Steve Hackett som ersatte Anthony Philips och Phil Collins som ersatte John Mayhew gjorde debut i Genesis med plattan. Mycket bra skiva som är ett måste för den som överhuvudtaget älskar symfonirock.
- Foxtrot (1972): Helt fantastiskt bra. Kanske till och med snäppet bättre än Nursery. Långspåret, en lp-sida, Suppers ready är Genesis när de var som bäst, lek- och fantasifullt med briljanta solopartier. Ett orgelsolo av Banks är svettigt på den låten till komp av Collins trummor som går i baktakter och allt möjligt. Peter Gabriels text till Get´em out by Friday är väl värd att kolla. Han var ju inte på den tiden ännu känd för politiska texter men här gjorde han ett briljant undantag.
- Selling England by the pound (1973): Kanske deras bästa. The battle of Epping forest och Cinema show är oemotståndligt bra. Tony Banks intro till Firth of fifth är så vackert att man vill gråta. Hacketts solo längre fram i låten inte heller illa. Lyssna och njut, mycket bättre blir det inte.
- The lamb lies down on broadway (1974): Anledningen till att jag säger kanske om förra skivan är detta konceptalbum. Inget annat än en milstolpe. Peter Gabriel figur, Rael, är den progressiva rockens Hamlet i betydelse och vikt. Tekniskt sett är denna platta på en överlägsen de tidigare skivorna. Helt annan produktion. Detta blev också Peter Gabriels avsked. Tyvärr. Bäst bland kanonlåtar: titelspåret, In the cage, Back in NYC, The colony of slippermen och It. Så bra, så bra.
- A trick of the tail (1975): Collins tog över sången på denna. Gjorde det bra. Inte samma historieberättande i texterna längre. Musikaliskt dock högtstående. Dance on a volcano är bästa låten. En bra skiva men omtvistad har jag märkt när jag pratat med gamla fans.
- Wind and Wuthering (1976): Håller samma klass som Trick. Starkaste spår och en Banksklassiker är One for the vine. Afterglow en annan. Väl värd att satsa på. Grymt tråkigt omslag.
- And then there were three (1978): titeln syftar på Steve Hacketts avhopp året innan. Här började Genesis att mer genomtänkt flirta med hitlistorna och man fick dessutom sin dittills största hit med Follow you follow me. Det är en mycket smörig sak och romantisk dito. Nej, den gillar jag inte. Ändå gillar jag skivan då den innehåller flera starka spår. Bäst: The lady lies med ett fenomenalt keyboardlir. Nästan lika bra är Burning rope. Mest utmärkande med skivan är enklare låtbyggen jämfört med föregångarna. Intryck: En rätt bra platta men ingen stark sådan i Genesis produktion. Rutherfords gitarrspel har inte heller vuxit till sig ännu, men det kommer.
- Duke (1980): Här börjar utförslöpan bli brantare. Blickarna mot hitlistorna är också mer ogenerade. Phil Collins regi börjar synas tydligare och denna kommer inte långt före hans solodebut, och det märks. Turn it on again och Misunderstanding är hitar men känns inte Genesis som man dittills vant sig. Tråkigt nog. Också en platta där jag saknar favoritspår. Vrid om armen och jag säger Rutherfords Man of our times för att den är ganska rockig.
- Abacab (1981): Ännu mer downhill med Abacab. Titelspåret rätt fartigt i en stil som skulle bli signifikativ för Genesis härifrån och framåt i tiden. Skivan: nja, ingen höjdare. Soppan blir allt kallare. Man on the corner är bästa låt men en typisk Collins.
- Genesis (1983): Självbetitlat album. Mama hitlåten. Jag säger bara nej, gillar inte. Ganska dålig.
- Invisible touch (1986): Genesis försöker göra disko, och det går inte bra. Nej, igen. Nej, nej. Dålig. Inget mer att säga. Soppan rör sig inte längre. Hemska åttiotal och vad det gjorde med mänskligheten.
- We can´t dance (1992): När den här kom började man undra om det här verkligen var samma grupp som gjorde Lamb och de andra höjdarna. Trion är nu ett gäng begynnande gubbar som utan prut och utan krusiduller kör plånboksracet. Och nog fan sålde skiten.
- Calling all stations (1997): Collins har lämnat skutan. Ny frontfigur i nu-kommer-jag-fan-inte-ihåg-namnet. Skitsamma. Usel Genesisplatta som Banks och Rutherford helst skulle vilja ta bort från diskografin. Gäsp. Också deras sista studioalbum. Ett värdigare avslut på en stor grupps karriär kunde man önska sig.

Till sist kommer min favvis och om ni har läst det förstår ni vilka det står emellan. Ok, Brommel, bäst är... tamtam tatata tamtam: The lamb..... för att den har allt en bra skiva skall ha.

God natt jordklotet och ni som bebor det