Bloggvirket människan och staten

Den gode Jean Jacques Rousseau (hoppas jag kan stava min franska) menade att upphovet till staten var de enskilda människornas kontrakt med den massa de själva var del av, som de ingick för att få trygghet, medan de i gengäld gav upp en del av sin frihet. Rousseau var av den åsikten att tryggheten var den mest grundläggande och viktigaste känslan för Människan. Kontraktet var naturligtvis inget stort ark där var och ens signatur präntades ner, utan en form av outtalad överenskommelse om att vissa ordningar behövde råda för allas bästa. Allas bästa var ju även den enskildes bästa även om denne kunde uttrycka andra önskemål; gjorde han det visste han helt enkelt inte sitt bästa. Så var det med det.

Det viktiga med detta är inte det faktum att en enskild röst bortförklaras med att denne inte vet sitt bästa, ehuru detta ger en fadd bismak i det ljus vi ser demokratin idag. Jag är nämligen rädd att statens inflytande över enskilda människor idag skulle ge den gode Rousseau inte bara en fadd bismak utan även ge honom en hjärtinfarkt, detta i det ljus han såg statens uppgift att tillhandahålla trygghet för sina medborgare. I modern tid har staten (vi pratar Sverige här, men det finns andra nationer som är lika framgångsrika på att trycka ner sin befolkning) sett som sin främsta uppgift att pungslå sina medborgare, och i denna iver att kontrollera människors ekonomi har variationsrikedomen och uppfinningsditon från statligt håll nått konstnärliga nivåer. För mitt i allt det sjuka i att hålla ner sina medborgare måste trots allt medlen till detta ändamål motiveras för att kunna upprätthålla en falsk fasad målad i demokratins färger. Den trygghet Rousseau talade om förvandlades under seklen till kontroll. Statens roll i medborgarnas liv förändrades från trygghetsgivare till förtryckare.

Mänskligheten skapade och släppte loss ett monster precis som dr Frankenstein gjorde. Det blev hans död.

Länge leve republiken (trots allt). Anarki i Sverige

Blött bloggvirke

November i juli månad. Ja, svensk sommar överträffar sig själv i negativ bemärkelse, igen. De förnöjsamma svennarna tycker väl att de 10-12 dagar vi hade räckte utmärkt väl. Jag tycker att sommaren är den enda tid vi i vårt avlånga helvetesland kan åtnjuta vettigt väder och ha det skönt. Men inte ens då befrias vi från eländet. Det är bevisat - gud hatar Sverige. Så alla förnöjsamma svennar kan glömma det faktum att de kommer till himlen genom att inte klaga. Gud hatar er också. Därför öppnar han sina dammportar över oss och hoppas vi åker ut i Östersjön. Och kanske vore det lika bra.

Länge leve republiken!

Bloggvirket Jackson

Ingen är så intressant som den just avlidne. Om det inte handlar om en kändis, blir denne i alla fall ett intressant samtalsämne för dem som kände personen. Han var si, han var så. Är man kändis och sparkar till hinken, ja, då blir man bloggvirke och hårdvaluta för tv, press och alla paparazzisnubbar försöker fånga kvarlevorna, föreviga det som skall gå till förgänglighetens kalla land. Kan inte tänka mig bättre bloggvirke än Michael Jackson eftersom han var populär att tycka till om tedan under sin levnad. Framgångsrik, rik, olycklig, personliga problem, anklagelser om sexuella övergrepp. Helt enkelt för bra.




Han ville fly sin hudfärg. Blev vitare än det värsta blekansiktet. Jo, han var färgad. Från början. Och vad säger det oss? Trots de enorma framgångarna med "Thriller", då han fortfarande hade mörk hy, bestämde han sig för inleda det kroppsliga förfallet. Ingen revansch där. Tvärtom borde man ha insett att här stod en slagen, djupt olycklig människa framför oss, en som gjorde allt för att bli accepterad, och som i denna strävan nog faktiskt gjorde sig själv till ett monster, en löjlig figur och motbjudande i sitt sönderfall. Själen var förstås den del av Jackson som föll först. Den, själen, hade redan anträtt sin färd mot förtviningens brant, då i början av det ofattbara 80-talet. Han visste att han inte dög som han var; hans egna sort, personifierad av pappan, gjorde klart att han inget var, bara mörk. Och samhället i övrigt nickade sitt stumma bifall, ibland lite besvärat, men ändå. Och Jackson flydde från sig själv, från sin hudfärg, från sin känsla av att inte höra hemma i finrummet. Ingen Barack Obama inom synhåll fanns.

Denna flykt slutade, som dessa flykter brukar, i en kraschlandning i det egna själslandskapets djupaste vågdal. Undan för undan urlakades Jackson på kraft och det tog sin yttring i hans allt mer genomskinliga uppenbarelse. Faktum är att han såg död ut flera år innan dödsbudet kom. På sätt och vis hade han dött lite grann i taget. Han dög inte och visste det.

Onekligen sätter Jacksons livsöde en viktig fråga på pränt. Den om att alla är lika och därmed har lika värde. Ingenting, absolut ingenting borde vara mer sant, en större sanning. Ingenting är heller en större lögn sådan verkligheten ter sig. Du duger definitivt inte som du är, om du inte är kunglighet. Alla vi andra, vi dödliga måste göra om oss eller göras om. Omstöpas eventuellt. Allt detta för att bli en acceptabel, allra helst en välsmakande konsumtionsvara i en marknad ingen längre kan definiera. Det är styling hit, ansiktsoperationer dit. Rätt märkeskläder, rätt ställen att synas på, rätt vänner. Allt hit och dit. Rätt attityd som säkerligen inte är din egen. Alltid finns något att göra om. En hel armé av stylister, modefolk och allsköns diffusa agenter och managers vittnar om detta. Vem som helst drunknar i den tillvaron, drunknar och lämnar sin själ kvar på ytan medan man själv famlar runt och simmar vilse i djupen. Olyckan är det enda som hänger kvar vid din axel. Den är din egen i alla väder och ingen tar den ifrån dig.

Allt handlar om att ingen vill prostituera sig och många gör det för att smaka framgångens sötma.

Länge leve republiken! Novyj Bakunin

Bloggvirke och normalitet

Bloggen hatar mig. Jag har vänt ryggen åt den så länge. Om jag kunnat hade jag vänt ryggen åt mig själv. Men, ljusning, ljusning.

Efter alla väderhelveten, alla jävla jobb, all frustration sitter jag nu här igen. jag läser och ser att jag låter som ett psykfall, och kanske är man det. En undran över vad det normala består i slingrar sig som en hullingförsedd orm runt nacken. Man kan inte vara normal in absurdum för då blir man: 1. tråkig 2. onormalt normal.
Med andra ord ska man var lagom normal. Vilket underbart uttryck. Så otroligt sammanfattande om svenskheten, "lagom normal". Jag menar, den som driver normaliteten till sin yttersta gräns har kanske en vision, en tes om att denna livföring är något bra, t o m för världen.

Den lagom normale bryter mot vissa regler som det är riskfritt att invända mot. M a o skulle alla göra det, utom den onormalt normale, eventuellt.

Och på det här lagom-normal-viset är herr och fru Svensson, svennarnas svennar. För stunden trängs de, lagom arbetslösa som de är eller lagom semestrande, vid köttdiskarna för att inhandla något till kvällens grillparty. Lagom lätt att tillaga, lagom rolig umgängesform med de perfekt lagom normala grannarna och vännerna. Och alldeles förbannat lagom tråkigt.

Människor tar livet av sig varje år, varje dag för att de har så förbannat tråkigt. Riktigt lagom normalt tråkigt. Varför inte dö? tänker de. Ja, varför inte. När samhället och livet i det blir ett enda gallerlöst fängelse där tristessen i jakten på att efterlikna grannarna och alla andra själlösa människor på gatorna långsamt dödar kreativitetens barnsliga men lustfyllda frö som finns hos alla i begynnelsen. De enda som finns kvar när den meningslösa statusjakten är över, är en tillintetgörande tomhet i vilken en fråga ekar mellan det innehållslösa sklaets väggar: "Var detta allt?"

Bloggvirke är mitt eget lilla ord. Här hoppas jag att ingen annan har kommit på det. Det är ändå mitt eftersom jag inte har sett det användas av någon annan. Schulman, Zytomierska, Gynning och alla andra superbloggare är välkomna att låna det. För fan, det är bara att göra det. Men för att ge en etymologisk bakgrund till ordet bloggvirke måste jag ge mig in i alkoholens domäner. Alla, i alla fall de flesta av oss, har supit i sin ungdom, och när jag var små (höhö) var det populärt att grogga. Renat eller vodka eller hemkört var basen i det som drickas skulle. Cola, fanta, sprite, 7up mm utgjorde det som skulle göra starkvarorna drickbara eller åtminstone lättare att dricka. Fyllan var ju det primära. Mycket passande fick dessa varor benämningen groggvirke, d v s något man gjorde grogg av tillsammans med sprit. Bloggvirke är därför ett råämne att skriva om på bloggen. Simsalabim, svenskan har fått ett nytt ord.

Länge leve republiken! Kalasjnikov soldater

Wanja Lundby-Wedin är antagligen en idiotisk lögnerska förklädd till mes

Wanja Lundby-Wedin slår ett gigantiskt slag för jämställdheten i vårt avlånga Sverige. Hon har insett att könskvoteringen bland förljugna skithögar i den s k makteliten gått alldeles för långsamt. Alltså måste något göras å det snaraste åt detta. Så vår höge LO-ordförande sätter sig i AMF-styrelsen och medverkar till att godkänna Elmehagens löner och pensioner och fan själv. Problemet för lilla Wanja är bara att hon skaffar sig ett alldeles för dåligt alibi, i höga politiska kretsar brukar man prata om deniability vilket innebär att en händelse och orsaken till denna är okända för en hög politiker trots att han kan ligga bakom dem genom mer eller mindre vagt uttalade önskemål (läs krav). Wanja säger bara att hon inget visste trots att uppgifterna kan plockas fram på nolltid av vilken lallare som helst. Inte mycket till alibi.

Och inte har hon väl framstått som en hjälte tidigare heller under sin gärning som högste LO-bas. Senaste förhandlingen med arbetsgivarna var ett rejält debakel. Jag tror att Wanja och gänget lyckades med komma under medlarbudet. Bra jobbat.

Men jag tycker att det är skönt att det inte bara är män bland skithögarna (är själv man). Nu har Wanja försett mig med moteld när alla kvinnor jag känner, kommer och kastar den skiten i mitt ansikte. Tack Wanja! Och tack Falkengren även om du fegade ur en aning! Ni har ju visat att även kvinnor faller offer för samma girighet som de manliga skithögarna. Kanske är det något universellt över girigheten. Den slår blint och kan drabba alla.

Jag vet - män och kvinnor är trots allt inte så olika.

Länge leve republiken!

En figur i Moliéres tankevärld

Nog känner jag mig som en misantrop. Hatar varenda jävel jag ser. Vill inte ens gå ut för då kan det hända att jag ser nån, och det vill jag ju inte eftersom jag hatar dem. Det sa jag ju.
Men vår lilla kronprinsessa ska ju gifta sig, och då måste vi ju vara glada och känna slottsfolkets lycka föras över till våra vinterfrusna stackars plågade kroppar. Jiippiii, kronprinsessbröllop. Dags att damma av den lilla miniflaggan så att jag kan stå efter gatan där de passerar och vifta med den som en jävla fåne. Jag kommer att stå där i med en miljon andra losers utan en tanke på den självförnedring jag är med om. Förmodligen har jag varit med om att bekosta eländet också. Nä, jag tror jag använder miniflaggan för att torka baken med i stället. Inte för att häda, jag är ju för fan svensk.

Jag säger bara: Republik åt folket

Long time, no see

Depressionen har slagit fullständig knock på mig. Sängen har dragit i mig värre än en utsvulten kvinna (Utsvulten hihi, ni vet hur). Och en sådan säng reser man sig inte upp ifrån och bara lämnar. Det har däremot tankarna gjort mot mig. Lämnat mig. De har tröttnat på min oförmåga och letat sig andra banor att cirkulera runt, runt i.

Men så börjar jag så sakteliga vakna. USA har fått ny president, Christine Schürrer har samma missflyt i hovrätten och melodifestivalen 2009 har inletts. Men utanför fönstret är det jävligt vitt och kallt, och jag tänker, att med en vinterjävel som den här borde vi i vårt avlånga, gudsförgätna land drabbas av mer växthuseffekt än hittills. Och gärna på en gång så att den förbannade snön rinner bort och ner i kloakerna. Där hör den hemma. Då kan man stå och lipa att alla töntiga skoteråkare och skididioter i löjliga kläder.

Avbrottet skall inte bli så långt till nästa gång. Jag samlar mig.

God natt jordkotet och ni som bebor det