Bloggvirket Jackson

Ingen är så intressant som den just avlidne. Om det inte handlar om en kändis, blir denne i alla fall ett intressant samtalsämne för dem som kände personen. Han var si, han var så. Är man kändis och sparkar till hinken, ja, då blir man bloggvirke och hårdvaluta för tv, press och alla paparazzisnubbar försöker fånga kvarlevorna, föreviga det som skall gå till förgänglighetens kalla land. Kan inte tänka mig bättre bloggvirke än Michael Jackson eftersom han var populär att tycka till om tedan under sin levnad. Framgångsrik, rik, olycklig, personliga problem, anklagelser om sexuella övergrepp. Helt enkelt för bra.




Han ville fly sin hudfärg. Blev vitare än det värsta blekansiktet. Jo, han var färgad. Från början. Och vad säger det oss? Trots de enorma framgångarna med "Thriller", då han fortfarande hade mörk hy, bestämde han sig för inleda det kroppsliga förfallet. Ingen revansch där. Tvärtom borde man ha insett att här stod en slagen, djupt olycklig människa framför oss, en som gjorde allt för att bli accepterad, och som i denna strävan nog faktiskt gjorde sig själv till ett monster, en löjlig figur och motbjudande i sitt sönderfall. Själen var förstås den del av Jackson som föll först. Den, själen, hade redan anträtt sin färd mot förtviningens brant, då i början av det ofattbara 80-talet. Han visste att han inte dög som han var; hans egna sort, personifierad av pappan, gjorde klart att han inget var, bara mörk. Och samhället i övrigt nickade sitt stumma bifall, ibland lite besvärat, men ändå. Och Jackson flydde från sig själv, från sin hudfärg, från sin känsla av att inte höra hemma i finrummet. Ingen Barack Obama inom synhåll fanns.

Denna flykt slutade, som dessa flykter brukar, i en kraschlandning i det egna själslandskapets djupaste vågdal. Undan för undan urlakades Jackson på kraft och det tog sin yttring i hans allt mer genomskinliga uppenbarelse. Faktum är att han såg död ut flera år innan dödsbudet kom. På sätt och vis hade han dött lite grann i taget. Han dög inte och visste det.

Onekligen sätter Jacksons livsöde en viktig fråga på pränt. Den om att alla är lika och därmed har lika värde. Ingenting, absolut ingenting borde vara mer sant, en större sanning. Ingenting är heller en större lögn sådan verkligheten ter sig. Du duger definitivt inte som du är, om du inte är kunglighet. Alla vi andra, vi dödliga måste göra om oss eller göras om. Omstöpas eventuellt. Allt detta för att bli en acceptabel, allra helst en välsmakande konsumtionsvara i en marknad ingen längre kan definiera. Det är styling hit, ansiktsoperationer dit. Rätt märkeskläder, rätt ställen att synas på, rätt vänner. Allt hit och dit. Rätt attityd som säkerligen inte är din egen. Alltid finns något att göra om. En hel armé av stylister, modefolk och allsköns diffusa agenter och managers vittnar om detta. Vem som helst drunknar i den tillvaron, drunknar och lämnar sin själ kvar på ytan medan man själv famlar runt och simmar vilse i djupen. Olyckan är det enda som hänger kvar vid din axel. Den är din egen i alla väder och ingen tar den ifrån dig.

Allt handlar om att ingen vill prostituera sig och många gör det för att smaka framgångens sötma.

Länge leve republiken! Novyj Bakunin